Home » Blogg » japan

Tagg: japan

Kärleksmums (mjölkfri)

Hej fredag. Så är du här igen. Veckan har varit bra och vi har hunnit njuta av ett par sista dagar med Mai innan hon återvände hem till Japan igen. Vi bjöd ju på surströmming i söndags kväll och hon sa att doften påminde om sjuka japanska källor hahaha.

Mai och Emmas pojkvän var de enda som gav sig på surströmmingen, vi andra hoppade över och njöt istället av lite småplock. Efter att Mai ätit halva klämman så började ansiktet få en smått grönaktig färg och då sa jag att hon inte behövde äta upp resten. Hon lämnade tacksamt över surströmmingsklämman till mig som jag sedan gick och slängde i soporna. Nu var det får var nog med surströmming, i alla fall tills nästa utbytesstudent hälsar på.

Veckan har som sagt varit bra, men jag har haft en helvetisk migrän hela veckan som slog ut i full blom i torsdags eftermiddag och det är först nu, på fredag kväll, som jag darrhänt kan börja ta mig upp igen. Fy sjutton. Jag har försökt mota bort migränen med en migräntablett varje kväll men den var envis den här gången. Hoppas jag slipper eländet på ett bra tag nu.

Kvällen innan Mai åkte hem tog vi en riktigt lång fika och jag bjöd på kärleksmums, med ett recept som ursprungligen kommer från Arla men där jag bytt ut mot mjölkfria produkter och jag använder kokoschips istället för kokosflingor.


Ingredienser:

  • 225 g mjölkfritt margarin
  • 2 dl sojamjölk
  • 5 ägg
  • 4,5 dl strösocker
  • 1,5 msk vaniljsocker
  • 4 msk kakao
  • 3 tsk bakpulver
  • 6 dl vetemjöl

Glasyr:

  • 75 g mjölkfritt margarin
  • ¾ dl espresso
  • 2 msk kakao
  • 1,5 msk vaniljsocker
  • 5 dl florsocker

Garnering:

  • Kokoschips

Gör så här:
Sätt ugnen på 175°.
Lägg ett bakplåtspapper i en form.
Smält mjölkfritt margarin, häll i sojamjölk och låt det svalna.
Vispa ägg och socker pösigt. Rör ned vaniljsocker, kakao, bakpulver och mjöl. Tillsätt sojamjölksblandningen och blanda allt till en jämn smet. Häll smeten i formen. Grädda i mitten av ugnen ca 20 minuter.

Glasyr: Smält mjölkfritt margarin i en kastrull, tillsätt kaffe, kakao, vaniljsocker och florsocker och blanda väl. Tag ut kakan ur ugnen, låt den stå en stund. Bred glasyren över den varma kakan och strö över kokoschipsen.

Besök från Japan

Strax innan sju begav vi oss mot Kastrup flygplats och vid åttatiden så fick vi krama om Mai, som hade en lång resa bakom sig. Hon flög först till Bangkok (6,5 timmar), där hon väntade i 8 timmar, innan hon sedan satte sig på nästa plan som i morse landade på dansk mark 11,5 timmar senare. Det var fantastiskt kul att träffa Mai igen och det är ju bara ett par månader sedan vi sist sågs, då i Tokyo.

Och vet ni, det regnade när vi kom ut från flygplatsen. Jag har inte sett regn på flera veckor så de få droppar vi fick, var välkomna.

Vi stannade först till vid Emmas jobb, så att ”systrarna” fick krama om varandra (Emma bodde i Mais familj när hon var utbytesstudent i Japan) och sedan körde vi hem. Efter snabb dusch så begav vi oss mot Österlen där Ales stenar är ett absolut måste. Upplevelsen på åsen, där havet möter himlen är rent magisk. Kåseberga fiskeläger är riktigt mysigt och tack vare att det nu finns parkeringsvärdar så slipper man trafikstök nere i hamnen. Skeppsättningen består av 59 stenar  och när man tröttnat på stenarna och utsikten, så kan man börja glida ned mot stranden. Den branta vägen kan vara lite förrädisk men det går att ta sig ned.


Lunch intogs, som vanligt, på Kåseberga Café & Bistro, och under tiden vi väntade på maten så drack vi säkert en liter cocacola var. Svetten lackade och jag var helt plaskblöt i hårbotten men det har ju knappast gått en dag sedan maj då man inte varit det höhöhö. Samtidigt som vi höll på att förgås av hettan på Österlen så fick vi rapport om skyfall som vräkte ned hemmavid, men över oss låg inte ett enda moln.

Mobiltelefonen var inte nådig med den här bilden, men det smakade bättre än det såg ut. Fish & Chips. Jag skippade såsen och saknade grönsaker men annars var det jättegott.

När vi var i Kåseberga passade vi på att köpa lite skön trädgårdskonst. Jag menar, den här skönheten passar ju oss som handen i handsken. I butiken fanns en AC-anläggning och både jag och Mai stod längre vid den och bara njöööööt.


Efter lunch och promenad i hamnen så satte vi oss i bilen och körde mot Smygehuk, som är en hamn och ett fiskeläge på Skånes sydkust. Det är också Sveriges och skandinaviska halvöns sydligaste udde så naturligtvis var vi tvungen att stanna där och ta en bild.


Mai visade sin fina klocka där visarna närmade sig tre och då är det ju fika, så visst tog vi en paus. Att fika klockan tre är något Mai har tagit med sig hem till Japan och hon älskar den svenska fikapausen. Visst är det en läcker klocka? Jag googlade och hittade fika-klockan här, och eftersom det inte är någon betald reklamlänk, så är det bara att klicka. Jag menar, den här klockan är ju så mycket roligare än Daniel Wellington-klockor som alla (inte jag) influencers gör reklam för….

Nu är ungdomarna ute och roar sig på Lomma Beach och i morgon väntar en ny dag. Själv så ska jag hoppa i duschen.

Matcha Mochi

Japanerna älskar sötsaker och under de gånger vi har besökt Japan har jag lärt mig att älska Mochi, 餅, もち, som är en söt riskaka. Första gången jag åt mochi, så var inte förtjusningen så stor, men jag har lärt mig att uppskatta denna, söta, goda kaka. Min favorit är en matcha mochi som är fylld med röd bönpasta –  en pasta som används till att fylla söta desserter. Det är så gott till en kopp kaffe och ingen har väl missat min längtan efter riktigt gott iskaffe.

För att göra den här kakan, så behöver du bege dig till en asiatisk butik. Där ska du köpa Adzuki bönor och ett vitt rismjöl, glutinous rice flour. Hittar du färdig bönpasta, köp då hem det, så slipper du göra bönröran.

Jag glömde köpa Adzuki bönor så jag ersatte det med kidneybönor. Det blir inte riktigt samma sak, för adzuki bönan är naturligt söt i sig själv, vilket gör att du får använda betydligt mer socker om du använder kidneybönor. Och smaken blir inte riktigt densamma, men det går att använda som ersättning.

Glutinous rismjöl är gjort av kortkornigt ris, s.k. ”klibbigt ris”, och trots namnet så innehåller det inte gluten, utan har ett högre stärkelseinnehåll än andra rissorter, vilket gör att det är ett bra förtjockningsmedel för bland annat såser eller godsaker som japanska mochi.

8 st

Tsubuan (粒あん) – röd bönpasta

Ingredienser:

  • 200 g röda bönor
  • cirka 2 liter vatten
  • 3 dl strösocker
  • 1 knivsudd salt
  • 2 msk mjölkfritt margarin

Så här gör du:
Börja med att blötlägga bönorna under natten.

Skölj av bönorna efter blötläggningen och häll på nytt vatten. Koka upp och koka i cirka 45 minuter. Bönorna ska vara mjuka. Häll av vattnet.

Nu är det dags att mosa bönorna och jag använde en träslev. Se till att bönorna blir rejält mosade och att du får en grynig massa. Lägg tillbaka bönorna i grytan (om du inte mosade dem i grytan), häll på strösocker, salt och mjölkfritt margarin. Sätt tillbaka gryta på den varma plattan och koka, under omrörning, i cirka 5 minuter så att du får en seg massa. Häll upp och låt kallna.

Matcha mochi

Ingredienser:

  • 100 g rismjöl (glutinous rice)
  • 2 msk strösocker
  • 160 ml vatten
  • 2 tsk matcha tea

Så här gör du:
Mät upp rismjöl, vatten, strösocker samt matcha tepulver och häll i en mikrosäker skål. Rör runt och blanda väl.

Sätt in i mikron, 600 watt, i 2 minuter.

Ta ut skålen och rör runt. Och tycker du att degen beter sig underligt och är snorseg, ja men, då är du på rätt väg.

Sätt in i mikron igen, cirka 1 minut, och ta ut degen igen. Fortsätt röra.

Förbered en form med potatismjöl. Häll degklumpen i formen och arbete in lite potatismjöl. Det här är ingen normal deg utan den är fullständigt seg och klistrig, så du har inte misslyckats på något sätt.

Det går (möjligtvis) att skära i degen men jag delar upp den med fingrarna i åtta bitar. Lägg en bit deg mellan handflatorna och arbeta så du får en tunn rundel. Lägg på en klick röd bönpasta och vik degen runt bönfyllningen. Lägg kakan på ett fat och fortsätt göra klart de andra mochisarna.

Sätt in i kylskåpet och strax innan servering daskar du över lite florsocker.

 

Tokyo 2018 – dag 6 – Shinjuku, sushi och shopping

Sista dagen i Tokyo, för den här gången och efter frukost blev det promenad till Lumine Est – efter att jag fixat biljett till morgondagens bussresa till Narita Airport. Emma och jag vandrade runt i de olika butikerna och det finns så mycket prisvärda, roliga saker att ta med sig hem till Sverige. Jag shoppade dock endast ett roligt mobilskal, som jag fullständigt älskar. Efter två timmar mötte vi upp grabbarna och det visade sig att Bosse köpt en GoPro till mig. Jag har världens bästa man. Jag har länge velat ha en GoPro men har inte kommit mig loss att köpa någon, men mannen vet vad jag behöver – och vill ha.

Vi begav oss till ett sushiställ, Kaiten Sushi Hibari och det är så japanskt som det bara kan bli. Man sätter sig vid ett rullband och ovanför rullbandet finns en skärm där man väljer ut den sushi man vill ha. Vips så rullar sushin fram framför en, på rullbandet, och det är bara att plocka ned tallriken och börja äta.

Sushi är väldigt prisvärt här i Japan och jag erkänner villigt och glatt att vi äter en hel del sushi. Personalen var glada och trevlig,a men glöm inte att kolla om det går att betala med kort innan du går in på ett matställe. Vi har mest använt kontanter under vår vistelse i Japan. Emma och Robin hade inte lösa pengar med sig men jag var snäll och löste ut dem hahaha.

Efter lunch fortsatte vi vår vandring runt i Shinjuku och vi har börjat bege oss längre och längre bort från själva finansdistriktet. Jag älskar där gammalt och nytt möts och det finns så många annorlunda butiker när man kommer långt ifrån själva innerstaden.

Dagen gick sakta över till natt och det blev dags att återvända till hotellet för att packa. Det känns alltid vemodigt att säga hej då för den här gången. Det är tredje gången vi återvänder till Tokyo och vi älskar pulsen i denna stora, ibland galna stad, även om den emellanåt tröttar ut oss. Det är folk precis överallt men samtidigt är man väldigt respektfull mot sin omgivning vilket innebär att folk kan sova bredvid dig, för man är tyst. Vi har sett folk sovandes på tåg, på restauranger, på barer och jag kan nästan lova att jag sett folk sova när de går gatan framåt.

I Tokyo förekommer inga högljudda samtal. Inga mobiltelefoner som ringer. Man respekterar varandra, vilket innebär att du kan lämna mobiltelefonen på din stol och den finns kvar när du kommer tillbaka. Man kan lämna sin cykel med nyckel i och den finns kvar när du kommer tillbaka. Samtidigt håller det japanska folket på att arbeta ihjäl sig. Vi var inne kl sju på morgonen och handlade kaffe i en butik, när vi gick förbi vid lunchtid stod killen kvar, och när vi återvände vid elvatiden på kvällen så stod samma kille kvar, grå av trötthet. Rie berättade för mig att hon går upp fyra varje morgonen för att göra matlådor till sina barn och det är bara att räkna på fingrarna och inse vilka långa arbetsdagar många har.

Så, med vemod i hjärtat, för att summera vår resa till Tokyo. Vi har haft härliga möten med många glada skratt. Jag är så tacksam för Rie och hennes man Morifumi, som visar oss sitt Japan samt för vännerna på Kasukabe Rotaryklubb som välkomnar oss så hjärtligt. Det har varit varmt och härligt mycket blommande körsbärsträd, parker och alldeles för mycket folk. Jag avgudar det japanska folkets respektfullhet och vänlighet gentemot alla de möter och jag lär mig mycket av dom under den tid vi spenderar tillsammans med dom. Det kommer definitivt att bli en fjärde resa.

Här kan du läsa mer om våra tidigare resor till Japan.

 

 

Tokyo 2018 – dag 4 – Nikkō Tōshō-gū, Ōya Stone Museum och Buddha

Klockan sju på lördag morgon fick jag krama om Rie igen och det var ett kärt återseende. Det är otroligt att det är 2,5 år sedan vi sist sågs. Vi körde norrut mot Nikko och under den 2 timmar långa bilresan  fick vi njuta av ett helt otroligt, vackert japanskt landskap. Efter att mest ha sett höga skyskrapor så var det härligt att komma ut i naturen igen.

Framme i Nikko visade det dig att vi skulle besöka Nikko Toshigo Shrine och jag måste få säga att det är ett av de mest fantastiska platser och byggnader jag någonsin besökt. Detta tempel finns med på UNESCOS världsarvslista och byggdes 1617 under Edo-perioden när Hideada var shōgun . Årliga vår- och höstfestivaler är kända som ”processioner av tusen krigare” och en stor del av skönheten kring byggnaderna är också den rad av höga träd som omfamnar allt, kallad Cedar Avenue of Nikkō.

Hundratals stentrappsteg leder genom den gamla skogen upp till Ieyasu-graven och jag kan lova att det var jobbigt att gå i trapporna. Tack och lov så stod det en dryckesautomat uppe på toppen och det var välbehövligt att släcka törsten. En torii på toppen bär ett kalligrafi, tillskrivet kejsaren Go-Mizunoo. En örn av brons innehåller rester av Tokugawa Ieyasu. Helt otroligt. Utsikten var slående vackert och jag är så tacksam att Rie och hennes man tog med oss hit så vi fick uppleva denna plats.

Med hörlurar i öronen gick vi helt andäktiga från byggnad till byggnad och lyssnade på den engelsktalande guiden och vid dåvarande stall fanns det utskuret tre visa apor – inte se, inte tala och inte höra – en traditionell symbol i kinesisk och japansk kultur.

En rolig detalj var att allt var färdigbyggt, utom en pelare som avsiktligen satts upp och ned. En färdigbyggt byggnad kan reta gudarna men i och med att pelaren sattes upp och ned så visade den att byggnaden inte var färdigbyggd.

På platsen fanns också en vacker fem-vånings pagod, som 1650 donerades av en daimyō, men den brann ned och byggdes om 1818. Varje våning representerar ett element – jord, vatten, eld, vind och aether (tomrum) – i stigande ordning. Inuti pagoden hänger en central shinbashira-pelare från kedjor för att minimera eventuella jordbävningsskador.

Efter att ha fått uppleva historiens vingslag så körde vi mot Omyia där vi, hör och häpna, åt lunch på Poulpe och allt var gluten- och mjölkfritt. Jättegott.

Därefter åkte vi vidare till Oya Stone Museum och det var ännu en mäktig upplevelse.

Ōya Stone är en vulkanisk sten som bara finns i Oya. Stenen är inte bara känd för sin mångsidighet som byggmaterial, den varma konsistensen och dess färg, utan också för att vara helt brandsäker och värmeabsorberande. Ōya kan bara hittas i ett område 4 kilometer (öster och väster) samt 6 kilometer (norr och söder) om staden Ōya, nära Utsunomiya, och det finns reserver på cirka 600 miljoner ton. Den gamla gruvplatsen har nu omvandlats till ett historiskt museum och man arrangerar till och med konserter och bröllop i den fantastiska gruvhallen. Utställningen visar gruvans långa historia sedan 1700-talet och den underjordiska grottan, som täcker 20.000 kvm, är tillräckligt stor för att passa en basebollsplan.

Det var kallt att ge sig ned i underjorden, men vilken känsla att gå omkring där. Gruvan var aktiv mellan 1919 till 1986 och fram till 50-talet karvades allt ut för hand. Här har män slitit och under en period karvade varje man ut tio stenar per dag, baxade upp dem på ryggen, knöt fast stenen med ett rep och bar upp stenen till ytan. En sten vägde omkring 70 kilo. Ofattbart.

Inte långt ifrån museumet finns en helt otrolig stor Buddha av sten – Heiwa Kannon. Den är 27 meter hög, utskuren från berget, och hyllar de som dog under andra världskriget. Den tog 6 år att färdigställa och man blir helt andäktig av åsynen. Och naturligtvis finns det blommande körsbärsträd.

På hemvägen stannade vi till vid ett rastställe och japanska rastställen är helt annorlunda från våra rastställen. Det finns restauranger i överflöd, små roliga butiker och massor av krimskrams.

Väl framme i Tokyo körde vi till en matbutik och där shoppade jag loss en massa ingredienser som jag ska ta med hem. Allting är så billigt, 12 bitars sushi för 40 kronor. Jösses. Och vilka roliga saker de har i sina matbutiker.

Vi har haft en helt fantastisk dag och är så oerhört tacksamma och glada för allt som Rie och Morifumi visat oss. Japan är så vackert, med stora kontraster mellan nytt och gammalt, och det är väl det som gör att vi ständigt återkommer.

Tokyo 2018 – dag 3 – Ueno Zoological Gardens

Vi sover verkligen inte bort dagarna i Tokyo. Oftast vaknar vi redan vid fem, men idag var det sovmorgon till klockan halv åtta. Ljuvligt. Innan vi kom iväg för att handla frukost så började det skaka rätt rejält under fötterna på oss och jordskalv drar verkligen igång illamående hos mig. Jag blir snurrig i skallen av rörelserna och tycker att allting virvlar runt mig. Det sätter sig direkt på mitt balanssinne och jag mår som skit hela dagen och tycker att marken skakar konstant under mig. Rädd har jag aldrig blivit, än så länge, utan jag är mest förundrad över att marken skälver under mig. Senare på kvällen så kollade jag vilken magnitud som skalvet haft och det låg på en 5:a.

Efter frukost på macka och iskaffe gick vi iväg till Shinjuku Station där vi tog den gröna JR-linjen från spår två. Den gröna JR-linjen är den vi linje utnyttjar mest under vår vecka i Japan och den går i en cirkel runt olika stadsdelar som Shibuya och Harajuku. Den här gången skulle vi till Ueno och Ueno Zoo och resan tog drygt 25 minuter

Att åka tåg i Japan är en enorm skillnad jämfört med i Sverige. Trots att det är enormt mycket människor är det väldigt tyst och man ställer upp sig i en rak linje och väntar på att alla klivit ut innan man själv kliver in. Väl inne i tåget så respekterar man att man ska vara tyst och här förekommer inga högljudda samtal. Me like. Just själva respekten gentemot sina medmänniskor är något jag saknar här hemma där allt (i många fall) verkar handla om me, me, me.

Väl framme i Ueno var det bara ett par minuters promenad till parken och det var bara att konstatera att fler än vi var intresserade av att titta på panda. Det var vansinnigt långa köer, men jisses så fort det gick. Efter drygt 15 minuter var vi framme i entrén där man köpte sina biljetter i en automat.

Ueno Zoological Gardens är Japans äldsta djurpark. Den grundandes redan 1882 och har vuxit enormt under åren. Parken är otroligt stor och körsbärsträden fullständigt bågnar av alla blommor som exploderar i alla olika färger. Alla försöker att hitta den mest magiska vinkel under körsbärsträdens grenar och det är så vansinnigt skönt med varma, fläktande temperaturer. Jag förstår varför japanerna älskar sina körsbärsträd. Det är så vackert.

Massor av människor hade tagit sig ut till parken för att fira ”Hanami” (körsbärsblomning), och i samband med det arrangeras en picknickfest för att njuta av körsbärsblomningar. Det var så många som satt under körsbärsträden med sin picknickkorg och vi hade en helt fantastisk dag i Ueno.

Till lunch blev det fantastiska nudlar som smaksatts med kanel och efter att jag käkat upp nästan allt insåg jag att det även fanns bläckfisk i rätten. Som det kan gå, då har jag ätit det också. Vi blev också roade av en komiker/trollkarl och det var roligt. Hela parken sjuder av liv och alla njuter av att bara vara där, körsbärsträden och våren. Matstånd finns det överallt och på ett av ställena kunde man köpa en japansk pannkaka fylld med kål.

Det fanns ett flertal tempel i och kring parken och Toshogu Shrine (東照宮, Tōshōgū) är otroligt vackert. Det är viloplats för Tokugawa Ieyasu, grundare av Tokugawa Shogunate som regerade under 250 år, fram till 1868. Inne i parken finns även en fem våningar hög Pagod (höga, smala hus).

Efter att ha tagit tåget tillbaka till Shinjuku stannade vi till vid det stora varuhuset Lumine Est som är en dröm för alla som gillar att shoppa. 10 våningar med drygt 300 butiker och ur alla butiker dånar det musik så högt att trumhinnorna nästan sprängs. Det är inte många ur personalen som pratar engelska men det går att göra sig förstådd med teckenspråk och mycket vänlighet.

På kvällen bestämde vi oss för att testa en helt ny restaurang så vi slank in på ett mysigt ställe. Allting var på japanska så vi tittade på bilderna och pekade. Jag fick en skål med nudlar och fläskkött och det var sagolikt gott.

Nicklas trodde han fick en skål med nudlar och groddar, men det visade sig att groddarna var små vita fiskar. Om det var gott, mmmmmm, vi kan väl säga som så. Han åt inte upp allt, och Nicklas brukar inte vara kräsen.

Tokyo 2018 – dag 2 – Långpromenad och Kasukabe Rotaryklubb

Torsdag morgon vaknade vi redan klockan fem och det blev dusch och en snabb promenad ut för att handla frukost. Nicklas, Bosse och jag skippar hotellfrukosten då vi alla tre kan dricka kaffe och äta smörgås för den summan ute på ett café. Vi brukar handla frukosten på Doutor och idag tog vi med oss frukosten till Chuo Park där vi satt och åt den under tiden vi såg dagen vakna till liv. Andra morgnar har vi suttit på kvar på caféet och ätit och det verkar vara många som börjar sin dag med en kopp kaffe och en smörgås. Eller varför inte en varm korv.

Det kändes att det skulle bli en varm dag så det var till att leta fram t-shirts och lättare klädsel. Klockan nio tog vi tåget till Shibuya och eftersom vi varit där tidigare så vandrade Bosse, Nicklas och jag iväg på en av våra otaliga långpromenader under tiden Emma och Robin shoppade loss.

Emma berättade för oss att hon sett en film på Youtube (vad gjorde man på den tiden när varken google eller youtube fanns) att man kan gå från Shibuya till Harajuku, så vi bestämde oss för att göra det. Och visst kan man det. Det var bara att följa gatan fram och efter ett par kilometer var vi där.

I Harajuku blev det kaffepaus (iskaffe naturligtvis) och sedan letade vi oss fram till den berömda gatan, Takeshita Street som är en gågata kantad med butiker, caféer och restauranger.

För den som åker tåg till Harajuku ligger den berömda gatan nästan mittemot JR East Harajuku Station. Ljunivån är enormt hög och jag beundrar de som orkar jobba i det oljudet. Det var varmt, nästan 30 grader, men tack vare att det står dryckesautomater överallt med varierat utbud, läsk, vatten, öl, saké, varmt kaffe, kallt kaffe, te osv osv så kan man alltid släcka törsten. Utbudet är enormt och det finns så många drycker att välja mellan. Jag blev helt klart förälskad i Coca-Cola Peach.

Från Harajuku vandrade vi sedan vidare mot Shinjuku och man får uppleva och se så mycket mer när man går runt på smågatorna.

Första gången vi kom till Japan frågade jag Emma om man inte kunde gå mellan de olika delarna och fick då till svar att det gick inte. Det har vi motbevisat idag.

Klockan 12 åt vi lunch och sedan tog vi en timmes välbehövlig vila. Jag slocknade direkt och när jag vaknade var det dags att fixa sig i ordning till kvällen hos Emmas Rotaryklubb. Innan vi satte oss på tåget, gick vi runt i Shinjuku och jag hittade till RobotCafé. Jag hade gärna sett den föreställningen men skulle ha bokat biljetter redan innan vi åkte då vi hade kommit undan med ungefär hälften av vad en biljett skulle kosta på plats, 8000 yen/person.

Vi tog tåget från Shinjuku till Kasukabe och det tar drygt 1,5 timme med ett byte i Omia.

Framme i Kasukabe möttes vi av Mai, som bodde i Kalmar under det år som Emma var i Japan. Jag hade med mig en rejäl goodiebag till henne proppfylld med godis, kakor, kryddor som hon saknade, samt lite annat smått och gott. Det blev en kort promenad bort till Rotaryklubben och kvällen till ära så var de samlade på restaurang då man skulle hålla en ceremoni för att hälsa våren välkommen. Vi fick ta av oss skorna när vi klev in och jag började blir lite smått nervös att vi skulle få sitta på knäna under hela mötet men det visade sig att det fanns bord och stolar. Dock med korta ben men jag tror de tänkte på oss stackars västerlänningar som inte kan sitta på huk längre stunder 🙂

 

Vi bjöds på en nio rätters japansk måltid och det var gott. Stämningen var fantastisk och japanska möten är hur glada och vilda som helst. Glöm allt du hört om stela japaner, det finns inte. De är hur roliga som helst med många glada skratt. Både jag och Emma fick hålla tal och jag passade på att skänka även en goodiebag till rotaryklubben.

 

Det blev hemgång vid halv tio och Emmas före detta värdpappa försökte övertala oss att stanna längre, nästa gång vi kommer till Japan, så han och Bosse kan ta en mc-tur. Så kära vänner, en till trip är planerad, men låt oss först avverka denna först. Vi var tillbaka vid hotellet runt midnatt och somnade tämligen fort.

Fylld fläskytterfilé (mjölkfri)

Någon som vet vart vägen tagit vägen? Jag har ingen aning och det är inte lätt att sammanfatta veckan som gått när den bara skenar iväg som den gör. Och helt ärligt, jag har nästan glömt vad jag gjort, så det är ingen idé att fråga mig hur veckan varit. Vet inte om det beror på åldern eller för många strängar på ens lyra. Rent vädermässigt tycker jag att det mest regnat och varit riktigt tråkigt höstväder men ibland så spricker solen upp när man är ute och produktfilmar.

Vi har försökt enas om tapet till sovrummet och det är inte det lättaste.  Jag är inte rädd för färg men så finns det de som är lite försiktigare – men vi är överens om blått. Bara det är ju toppen! Nåja, tapet ska beställas på måndag så fram tills dess måste vi ha bestämt oss.

Tanken var att vi bara skulle vara två till fredagens middag men rätt som det var så var vi fem stycken. Jag höll på att få sammanbrott när jag plockade fram ytterfilén från kylskåpet för hur mättar man så många med så lite mat? Jag trodde att ytterfilén var på 600 g men det visade sig att den var på knappt 300 g. Nåja, finns det hjärterum så…

Vi gjorde en stor sallad, massor av ugnsbakade rotsaker och då märktes det inte att man bara fick en pytteliten bit kött. Köttet fylldes med ajvar, soltorkade tomater, vitlök och hackad persilja. Mums. Som sås serverades en sträng barbecue-sås.

Under middagen planerades vår gemensamma, kommande resa och efter många om och men har vi nu samsats om ett datum då alla kan åka. När körsbärsträden blommar som vackrast i Japan så beger vi oss iväg på vår tredje resa till Tokyo. Det finns så mycket kvar att se och göra där i detta vackra, exotiska land. Jag ser så fram emot att möta våra japanska vänner och att återse Rie igen. Nackdelen med att resa när Sakuraträden blommar är att flygbiljetterna är dubbelt så dyra som tidigare resor (2014 besökte vi Tokyo i slutet av april och 2015 i oktober) men å andra sidan så är det bästa med att resa med vuxna barn, att de nu själva betalar sin resa 🙂

4 portioner

Ingredienser:

  • 1 ytterfilé
  • 2 vitlöksklyftor
  • 6 soltorkade tomater
  • 1 stor näve hackad persilja
  • 2 msk ajvar
  • salt
  • peppar

Så här gör du:
Skåra upp ytterfilen och salta och peppra.

Hacka vitlök, soltorkade tomater och persilja. Blanda med ajvar och smeta röran i ytterfiléns skåra. Fäst med tandpetare.

Sätt in i 175 grader i ca 40 minuter. Servera med ugnsrostade grönsaker.

Fredagssushi

Fredagssushi och lite bubbel. Det är en perfekt avslutning på arbetsveckan och så vinkar vi lite välkomnande till lördagen som skymtar bakom hörnet. Förra fredagen så lovade jag att återkomma till vad vi äter på fredagar och vårt tema är sushi istället för fredagstacos. Hela familjen älskar sushi och man blir inte heller så proppmätt – utan det är en behaglig mättnad.

Det finns nästan inga matställen i vår lilla by OM man inte räknar in pizzerian och ett café – så det blir till att åka utanför bygden om vi ska få tag i sushi. Den här aktuella fredagen så hämtade vi sushi hos Konnichiwa Sushi i Staffanstorp och sushin smakar som sushi gör här i Sverige. Hör ni – vad tycker ni om misosoppa? Det tog mig väldigt många gånger innan jag lärde mig tycka om misosoppa men nu så är det ett måste innan jag tuggar i mig sushi. Något som jag  också älskar är wasabi och jag brukar röra ned en rejäl klick wasabi i sojan, sedan lägger jag ned lite ingefära i röran, rör om innan jag lägger ingefäran på en bit sushi, doppar hela biten i soja och sedan in i munnen. Mums. Ögonen får gärna tåras av de brännande wasabikänslan.

Konnichiwa Sushi ligger på Storgatan i Staffanstorp och personalen är hur gulliga som helst. Vi har bara ätit deras 8-bitar som består av fyra bitar maki och fyra bitar nigri. Personligen så tycker jag att maki-rullarna är alldeles för stora (och det gäller inte bara här utan överlag) och det finns ingen möjlighet för mig att få in dem i munnen – men jag brukar dela biten på två och sedan kan jag äta mer galant. Något som fascinerar mig är hur  snabbt dottern kan äta sushi och efter ett år i Japan så använder hon samma teknik som de flesta japaner. Hon äter snabbt och målmedvetet och brukar ha slukat sina åtta bitar innan jag fått i mig tre bitar.

IMG_20160708_150849 IMG_20160708_151002

Åtta bitar sushi kostar 90 kronor och det är att jämföra med i Japan där vi betalade 100 yen för 2 bitar (drygt 9 svenska kronor). Lunchpris för 8 bitar är 75 kronor och då ingår misosoppa, te och vatten.

När vi är ute och äter så väljer vi oftast asiatiskt  och jag önskar så att det finns japanska sushirestauranger i Sverige som serverar rullbandssushi. Vi har inte hittat någon i vår närhet – men däremot så finns det i Köpenhamn. Rullbandssushi är när man sitter runt baren och sushin rullar runt på ett band. Sedan är det bara att plocka de tallrikar man vill äta och när man ätit klart så räknar man ihop antalet tallrikar och betalar vad man vill äta. När vi var i Tokyo så besökte vi ett antal sushirestauranger och att äta sushi är så billig.

Trevlig helg på er.

fredagssushi01 fredagssushi02 fredagssushi03

 

Spara

Spara

Spara

Spara

Spara

Matcha Latte (mjölkfri)

Matcha (kanji: 抹茶, ”gnuggat te”), är ett grönt te i pulverform och är enligt Johan & Nyström den nya trenden på kaffebarer runt om i världen.

När vi var i Tokyo provade Nicklas en Macha Latte men den föll honom inte på läppen – men jag tycker den var jättegod.

tokyo081

För en mjölkfri Matcha Latte vispas det färdiga matchapulvret ut i varm sojamjölk (eller annan växtbaserad dryck) och i en enda tekopp ryms tio gånger mer näring jämfört med klassiskt bryggte och mätt i antioxidanter är koncentrationen nästan 500 gånger mer än i ett färskt äpple. (Källa: http://www.mabra.com/matcha-halsodrycken-alla-pratar-om/)

Emma blev eld och lågor när hon hittade pulvret (som dock kostar en halv förmögenhet) när vi var inne i Lund  och hon blandade 1½ tsk pulver med 2½ dl sojadryck i ett glas. Det blir min kvällsdrink till Melodifestivalen 🙂

Macha Latte Macha Latte matcha03