Home » Blogg » Jag är nummer nio

Jag är nummer nio

Efter månader av förberedelser, så var det äntligen dags för vår stora släktträff. Jag erkänner att det inte har varit helt optimalt att planera en stor släktträff, då jag själv bor i Skåne och träffen ska gå av stapeln i Arjeplog men jag har haft världens bästa parhäst i min kusin. Utan henne så hade det nog aldrig gått vägen. Och vet ni, vi har inte pratat med varandra en enda gång under dessa månader av planering, utan har kört allt via mail och messenger. Älskar dig Marianne. Du är bäst. Och med facit i hand så blev det mycket lyckat. Lite minus för mat, men låt oss inte gräva ned oss i det.

Jag har inte varit i Arjeplog sedan Nicklas var drygt ett år, så ett antal år har passerat och det har växt flera gråa hår på några av oss. De flesta av mina kusiner har jag inte träffat på säkert 30 år, så jag såg verkligen fram emot vår träff. Och det blev många skratt: ursäkta, men vem är du? Ja jösses. Inom sig så tror man att man ser likadan ut som för 30 år sedan, men utvändigt…. Inga kommentarer, va?

Sittande rad från vänster: moster Anna, älskade morfar och mormor och moster Eva. Stående rad från vänster: morbror Per,morbror Nils-Gunnar, moster Rudith, morbror Tage, min mamma och morbror Karl-Fredrik.

Förra fredagen satte vi oss på planet mot Arjeplog och första delmålet var Umeå, dit vi anlände strax efter nio. Där möttes vi upp av min storebror och sedan satte vi oss i bilen för färd norrut. Och vi fick se snö.

Första stopp blev i Glommersträsk där vi åt lunch på Glommersträsk värdshus. Jag hoppade lunchen och tog en kopp kaffe för jag var inte sugen på viltgrytan – som jag inte tror att de hade kunnat fixa mjölkfritt, men de andra åt och tyckte det var gott. Jag är en stor mes när det gäller viltgryta för jag är misstänksam att det innehåller ren…… hahaha. Så det är bara att konstatera, jag är nog ingen riktig norrlänning.

Efter lunch stannade vi till vid Hängengården som var sagolikt vackert. Det ligger mitt i byn och erbjuder en unik 1800-tals miljö. Gamla trähus är underbara och bär på så mycket historia!

På färd mot Arjeplog passade vi på att stanna till i Radnejaur, som är den lilla by där min mormor och morfar bodde. Jag har tillbringat så många årstider där och har helt fantastiska minnen från en varm och kärleksfull barndom. Det var med viss vemod som jag såg att ingenting var sig likt men det är ju så med tidens gång, saker och ting förändras. Minnena lever dock kvar. Bosse och jag passade på att hälsa på mormor och morfar det år då min pappa fyllde 50 och det var sista gången som jag bodde i deras hus. Jag saknar dessa norrländska somrar. Jag saknar att gå ut till korna. Att gå barfota i gräset och bli helt vansinnig när myggen attackerade mig. Och jag saknar att morfar väckte mig varje morgon genom att sätta på radion, högt.

För ett par år sedan hade jag en underbar dröm då min mormor stod vid min säng och det som väckte mig var hennes doft. Det var nästan så jag såg henne stå bredvid mig innan hon försvann. Fina mormor, jag vet att du alltid finns hos mig. Och jag saknar dig. Så jäkla mycket.

På lördag var det dags för vår stora släktträff och efter många om och men fick vi alla att stå stilla. Ljuset är inte det bästa men det här är min familj.

Vi började med en riktig gofika och det bjöds på massor av goda kakor, så ingen behövde gå hungrig från bordet. Vi är många som har någon form av födoämnesallergi så alla hade varit duktiga att skriva vad saker och ting innehöll. Vi är ett disciplinerat släkte 😉

Efter fika var det dags för Arjeplogs marknad och det var så mysigt. Jag handlade ett par innetofflor av renaste ull och äkta hälften en riktigt varm ullmössa. Arjeplog ligger mig varmt om hjärtat och om inte om hade varit, då hade jag tagit mitt pick och pack och flyttat dit.

Efter marknad träffades vi på Einar Wallqvist museum, Silvermuseumet. Här har jag sprungit många gånger och när jag var yngre så träffade jag doktor Wallqvist. Han har betytt så mycket för Arjeplog och det är tack vare hans samlingar att det finns så mycket bevarat åt eftervärlden.

Riktig nostalgi var det när personalen plockade fram min mormors brudklänning, som har skänkts till museet. Klänningen var så vacker och kronan lika fin idag, som när den bars 1929 av min mormor. Älskade mormor och morfar, jag saknar er så mycket!

Efter rundvandring på marknad och museum så träffades vi för middag och bildvisning och det var så många glada skratt, och så många minnen som väcktes till liv. Min pappa hade letat fram så många fina bilder från sitt arkiv och innan kvällen avslutades så påminde han om en viktig sak. Glöm inte att skriva namn på baksidan av kortet. Något att tänka på idag, när allt är digitalt och man kanske inte printar ut sina bilder.

Fantastiska somrar: jag, min storebror och min lillebror

På söndag förmiddag började vi vår återresa och passerade många vackra vyer. Jag hann se älg, hjort och renar och vackra, höstlika färger.

Och jag är nummer nio

Vad menar jag med det? Jo, genom släktforskning har vi kommit ned till början av 1700-talet och jag är nummer nio i ledet av många, starka kvinnor. Genom att hålla vår historia levande, så håller vi också släkten levande.

  1. Karin Svensdotter 1705-1764
  2. Anna Mattsdotter 1737-1812
  3. Karin Eriksdotter 1771-1856
  4. Brita Mattsdotter 1813-1868
  5. Anna ”Akka” Eriksdotter, 1858-1951
  6. Maria Mattsson 1884-1920
  7. Ester Lindberg 1909-1999
  8. Gerd Flinfeldt 1941
  9. Åsa Green 1964
  10. Emma Gilbertson 1996

Och nu då?

Utan rötter är du ingenting. Jag är stolt att vara nummer nio i en rad av starka kvinnor och vill föra det vidare till min dotter, som är nummer tio. Familjen är din historia, på både gott och ont. Ta hand om varandra. Vår dörr står alltid öppen – och tack för en trevlig kväll.

När gör vi om det?

5 kommentarer

  1. Lovisa säger:

    Och jag som har fått äran att kunna kopiera farfars mormors barmkläde då det fortfarande finns kvar. (sliehppa på samiska) Den delen som är runt halsen på min kolt 🙂 Vilken ära att kunna bära det vidare! känner mig mycket stolt 🙂

    • Åsa säger:

      Var rädd om det, Lovisa, för historia är så viktigt, och berättar så mycket om vårt ursprung! Det var kul att träffa dig (och alla andra).

  2. Bella säger:

    Att veta var man kommer ifrån är viktigt. Jag är den ända i min familj som korsförhör mina föräldrar om vår släkt. Sen kan de vara jobbigt att få svar av någon som inte vill prata om de.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *