Home » Blogg » Resor

Kategori: Resor

Belgien på 30 timmar

I onsdags morse satte jag mig på flyget till Bryssel och dit anlände jag strax innan tio på förmiddagen. Bryssels flygplats är enorm men jag lyckades ta mig ut till den slingrade, långa taxikön där jag fick syn på ett flertal av våra svenska politiker. En del är onekligen kortare än vad man tror 😉 Det tog drygt 10 minuter till huvudkontoret där dagens späckade och intressanta möte startade.

Vid fem blev vi skjutsade till vårt hotell, the Lodge Vilvoorde, som är en fantastisk, historisk byggnad som varit reformskola, kasern och fängelse. Jag fick ett otroligt stort och fräscht rum och det enda som påminde om att det en gång varit ett fängelse var gallerna framför fönsterna. Varje rum har sin egen unika prägel och man kan nästan känna historiens vingslag genom byggnaden.

Jag hann inte mer än att slänga in väskan i rummet innan det var dags att åka vidare mot Mechelen som är en helt himmelsk, flamländsk, gammal stad. Atmosfären är verkligen unik med alla gamla vackra byggnader och historiska kyrkor och det var Margaret, Karl V, moster som satte Mechelen på världskartan. Hit vill jag åka igenom och ett besök när det är julmarknad måste vara enormt mysigt.

Vi hade en helt makalös guide som lotsade oss fram på smågatorna och genom hennes berättelser kunde vi inandas atmosfären och byggnaderna fick liv framför våra ögon. Vi fick smaka på friterade bakverk och för den som önskade så fanns även öl, men jag är ingen öldrickare, så det blev Fanta…

 

Kvällen avslutades på en restaurang och maten var så god. Det var så härligt att träffa kolleger från hela världen och det blev många givande samtal om social media, marknadsföring och branding.

Vi var tillbaks på hotellet vid midnatt men jag har alltid svårt att sova när jag är borta, så jag var rätt dimmig i ögonen när jag vaknade till vid halv fem. Det kvittar när jag än lägger mig, nog är jag ändå uppe med tuppen morgonen därpå. Det blev frukost, utcheckning och så fortsatte vi mötet fram till lunch, då det blev dags att ta taxin till flygplatsen igen. Jag stod vid dörren vid halv åtta och blev glatt överraskad då vår australienska utbytestjej lagat en fantastiskt god, vegansk gryta. Mums.

Rädd att flyga?

Vi svenskar är ett resande folk men tillhör du skaran en av fyra som är fruktansvärt rädd att flyga? Så pass rädd, att du låter bli att resa någonstans? Been there, done that. Jag hade sådan fobi mot att sätta mig i ett plan, att jag inte ens, utan att börja hyperventilera, kunde möta någon på en flygplats. Det gick så pass långt att jag i flera års tid hade mardrömmar att jag jagades av plan. En period bodde vi under ett flygstråk och att höra ljudet av plan somfällde ned hjulen strax innan landning, gjorde att jag vaknade många tidiga morgnar med skräck i ögonen.

Att vara rädd att flyga låter i mångas öron löjeväckande för det är väl bara att skärpa till sig och spänna fast sig i stolen. Och det finns ju hundratals artiklar om hur man ska bota sin flygrädsla, så det är bara att läsa på. Visst, att identifiera sin rädsla, förlita sig på säkerheten och läsa på om planet samt att inte stressa eller gud nåde, dricka alkohol – som bara gör resor sju gånger värre – låter ju betryggande, men ibland så hjälper inte det. Rädslan sitter djupare än så.

Jag flög inte på över 15 års tid och jag tror min riktiga flygrädsla drog igång efter den 11 september då jag insåg vad folk (läs: idioter) kunde göra med ett flygplan.

Vi avstod från att resa och höll oss alltid till på hemmaplan, men till slut kom jag till insikt att jag måste  ta tag i min flygrädsla, då den begränsade mig så mycket, inte minst i mitt arbete.

Inför varje resa var jag paniskt rädd och la fram viktiga papper, för jag visste ju att jag skulle dö i en flygkrasch. Om jag skulle hämta upp någon på en flygplats ville jag inte gå in då jag visste jag skulle börja hyperventilera. Ja, bara att prata om att flyga, fick mig att gå igång. Ju längre jag avstod från att flyga, desto värre blev min rädsla och jag började förstora upp saker och ting.

Jag glömmer aldrig en flygning jag gjorde med en kollega, då jag hörde en smäll och gråtande fick fram: ”är detta normalt”. Han trodde att jag sa ”får vi mat” och jag fick till svar ”nej, det tror jag inte”. Snacka om en helvetesresa då jag trodde att vi var på väg att störta. Kläderna var plaskvåta och damen bredvid mig måste ha trott att hon satt bredvid någon som var på väg att gå in i psykos.

Vändpunkten kom när jag under en kort period hade tre resor framför mig. Den första var till Holland  och efter att jag fått möteskallelsen så satt jag på jobbet och skakade. Jag var så rädd inför tanken på att sätta mig på ett flyg. Genom att surfa så hittade jag att det gick att åka tåg, så jag bokade nattåg mellan Köpenhamn och Utrecht. Resant tog nästan 15 timmar, vilket innebar att jag istället för att vara borta två dagar var borta fyra. Jag kommer ihåg att jag under tågresan funderade på vad jag sysslade med och att jag måste ta tag i min flygrädsla.

Resa nummer två var till Detmold i Tyskland och dit var jag tvungen att flyga. Med på resan åkte även min dåvarande chef och jag hyperventilerade redan på flygplatsen. När planet drog igång på startbanan så grät jag hejdlöst och försökte få kontroll på andningen medan jag krampaktigt höll min chef i handen, hela resan. Jag var ett totalt vrak när vi kom ner till Tyskland och det värsta var att jag visste att jag skulle på ett plan två dagar senare igen.

Flygresa nummer tre, nu till England, närmade sig och sex veckor innan resan blev jag inkallad till min VD som hade förstått hur rädd jag var. Han erbjöd att företaget skulle betala för en flygrädsleutbildning och det var helt fantastiska nyheter då jag redan börjat fundera i de banorna. Dottern var i Japan och eftersom vi lovat att vi skulle hälsa på henne så var jag tvungen att ta tag i detta. Jag ville inte längre låta flygrädslan ta så stor del av mitt liv.

Jag surfade runt och hittade en tredagars-utbildning i Stockholm på ett företag som hette AviaSafe, där grundaren själv arbetat som flygvärdinna och nu var utbildad psykolog. Företaget finns dock inte längre, då kvinnan bakom utbildningen avled för ett par år sedan, men surfa runt så kommer du att hitta utbildning.

Kursen gick ut på att man under tre dagar ska komma över sin flygrädsla genom flygförståelse, aktiv stresshantering, mental träning, fakta och insikt i flygoperativ verksamhet. Det ingår pass i träningskabin, besök i flygplan och hos flygtrafikledning samt simulatorflygning tillsammans med flyginstruktör – och dag två, när jag satt bakom spakarna på en MD80 var bland det häftigaste jag någonsin gjord.

Utbildningen hölls på SAS Flight Academy på Arlanda där träningen blev mycket realistisk och i en miljö där man inte kunde fly undan flygplan. Det finns flygpersonal precis överallt och utanför utbildningslokalens fönster så startade och landade plan. På nätterna bodde jag i ett litet hotell bredvid akademin och där bodde piloter från när och fjärran. Under tre dagar så andades och levde jag flygplansmiljö och det blev en stor vändning för mig.

Kursen avslutas med en examensflygning och vi flög till Göteborg. Bredvid mig hade jag en flygkapten och det var enormt tröstande att sitta bredvid någon som kunde berätta vad som hände. Jag flög utan att hyperventilera! Och genom att gå kursen hade jag fått verktyg som fick mig att hantera – och våga möta – min rädsla.

Så var det dags att flyga till England med ett par kolleger och redan innan vi flög så hade jag kollat upp vilket plan vi skulle flyga med. Det var MD80 (precis samma plan som ingått i vår träning) och det kändes mycket tryggt. MD80 var SAS slagskepp och fanns med i deras flygplansflotta sedan 1985 men i oktober 2013 slutade man flyga med dem.

Vilken skillnad det var att flyga trots att det måste ha varit en av de stormigaste dagarna. Jag flög utan att hyperventilera, utan rädsla och jag mådde så bra när vi kom fram. Jag märkte inte ens av hur det vinglade till i luften utan bara koncentrerade mig på min andning och att visulisera en plats där jag kände mig trygg. Saker som vi fått lära oss under utbildningen. För första gången på alla dessa år tyckte jag att det var kul att flyga.

Elddopet kom i april 2014 då vi flög till Japan. Att sitta fastspänd 10 timmar på ett plan hade varit helvetiskt om jag inte gått igenom denna utbildning, men det var en helt fantastisk flygning.

Jag är stolt över mig själv att jag tog tag i, och motade bort den rädsla som verkligen begränsade mitt liv. Idag kan jag säga att jag älskar att flyga och vi har sedan dess flugit till Japan ytterligare två gånger, flugit till Polen, Frankrike samt gjort en del andra kortare flygresor. Att flyga är skoj.

På kastrups flygplats minuterna innan vi boardar planet.
Planet som tar oss till Tokyo

 

Tokyo 2018 – dag 6 – Shinjuku, sushi och shopping

Sista dagen i Tokyo, för den här gången och efter frukost blev det promenad till Lumine Est – efter att jag fixat biljett till morgondagens bussresa till Narita Airport. Emma och jag vandrade runt i de olika butikerna och det finns så mycket prisvärda, roliga saker att ta med sig hem till Sverige. Jag shoppade dock endast ett roligt mobilskal, som jag fullständigt älskar. Efter två timmar mötte vi upp grabbarna och det visade sig att Bosse köpt en GoPro till mig. Jag har världens bästa man. Jag har länge velat ha en GoPro men har inte kommit mig loss att köpa någon, men mannen vet vad jag behöver – och vill ha.

Vi begav oss till ett sushiställ, Kaiten Sushi Hibari och det är så japanskt som det bara kan bli. Man sätter sig vid ett rullband och ovanför rullbandet finns en skärm där man väljer ut den sushi man vill ha. Vips så rullar sushin fram framför en, på rullbandet, och det är bara att plocka ned tallriken och börja äta.

Sushi är väldigt prisvärt här i Japan och jag erkänner villigt och glatt att vi äter en hel del sushi. Personalen var glada och trevlig,a men glöm inte att kolla om det går att betala med kort innan du går in på ett matställe. Vi har mest använt kontanter under vår vistelse i Japan. Emma och Robin hade inte lösa pengar med sig men jag var snäll och löste ut dem hahaha.

Efter lunch fortsatte vi vår vandring runt i Shinjuku och vi har börjat bege oss längre och längre bort från själva finansdistriktet. Jag älskar där gammalt och nytt möts och det finns så många annorlunda butiker när man kommer långt ifrån själva innerstaden.

Dagen gick sakta över till natt och det blev dags att återvända till hotellet för att packa. Det känns alltid vemodigt att säga hej då för den här gången. Det är tredje gången vi återvänder till Tokyo och vi älskar pulsen i denna stora, ibland galna stad, även om den emellanåt tröttar ut oss. Det är folk precis överallt men samtidigt är man väldigt respektfull mot sin omgivning vilket innebär att folk kan sova bredvid dig, för man är tyst. Vi har sett folk sovandes på tåg, på restauranger, på barer och jag kan nästan lova att jag sett folk sova när de går gatan framåt.

I Tokyo förekommer inga högljudda samtal. Inga mobiltelefoner som ringer. Man respekterar varandra, vilket innebär att du kan lämna mobiltelefonen på din stol och den finns kvar när du kommer tillbaka. Man kan lämna sin cykel med nyckel i och den finns kvar när du kommer tillbaka. Samtidigt håller det japanska folket på att arbeta ihjäl sig. Vi var inne kl sju på morgonen och handlade kaffe i en butik, när vi gick förbi vid lunchtid stod killen kvar, och när vi återvände vid elvatiden på kvällen så stod samma kille kvar, grå av trötthet. Rie berättade för mig att hon går upp fyra varje morgonen för att göra matlådor till sina barn och det är bara att räkna på fingrarna och inse vilka långa arbetsdagar många har.

Så, med vemod i hjärtat, för att summera vår resa till Tokyo. Vi har haft härliga möten med många glada skratt. Jag är så tacksam för Rie och hennes man Morifumi, som visar oss sitt Japan samt för vännerna på Kasukabe Rotaryklubb som välkomnar oss så hjärtligt. Det har varit varmt och härligt mycket blommande körsbärsträd, parker och alldeles för mycket folk. Jag avgudar det japanska folkets respektfullhet och vänlighet gentemot alla de möter och jag lär mig mycket av dom under den tid vi spenderar tillsammans med dom. Det kommer definitivt att bli en fjärde resa.

Här kan du läsa mer om våra tidigare resor till Japan.

 

 

Tokyo 2018 – dag 5 – Ginza, 300bar och Komatsu

Det var uppstigning, tidigt som vanligt och jag skäms nästan att säga att jag är sist uppe av oss fem. Hemma i Sverige är det jag som väcker tuppen, men här i Japan så har de andra varit uppe sedan fyra-fem innan jag lyckas kravla mig upp ur sängen vid sex. Äkta hälften började stöka runt redan vid femtiden och vid sju så slängde jag ut honom och bad honom ta kidsen på frukost så jag fick duscha och göra mig i ordning.

Vid nio tog vi tåget Tokyo Metro Marunouchi till Ginza och det är faktiskt första gången som vi åkt till Ginza, som är en stadsdel i kommunen Chūō, Tokyo. Ginza är känt som en finare del av Tokyo med många varuhus, butiker, restauranger och kaféer och är rätt mycket dyrare än de ställen där vi brukar hålla till. Ginza är ett populärt utflyktsmål, speciellt på helger då den främsta genomfartsleden stängs av för trafik och fungerar som gågata. Innan gatan stängdes av så kördes det massor av pråliga bilar (läs: svindyra)  på gatorna och det märks verkligen att i Ginza vill man visa upp vad man äger och har.

Vi gick runt i en massa butiker men till slut så kände jag att det fick vara nog. Visst, det finns en hel del att köpa men jag har lite svårt att komma in i XS, som verkade vara den storlek som hängde framme.

Låt oss prata lite om skor. De flesta japanska kvinnor är alltid oerhört välklädda och verkar älska sina högklackade skor. Jag, som turist, är mer praktisk i mitt sinne, inte minst med tanke på att vi promenerar mellan 2,5-3 mil per dag. Jag förstår inte hur deras fötter klarar att gå omkring stilettklackar och alltför ofta händer det att man ser japanska kvinnor i alldeles stora skor. Du läste rätt. De går omkring i för stora skor, och gången blir därefter.

Prova själv att sätta på dig ett par högklackade skor som är ett par nummer för stora och försök gå normal gång. Detta är är ett fenomen som har fascinerat oss sedan vi kom till Tokyo första gången, så jag var tvungen att googla och ta reda på varför.

Det visar sig att japanska skor säljs i storlekarna S, M och L (jag kollade, och det stämmer) och eftersom japanska kvinnor (som de flesta andra kvinnor – mig inräknat) älskar skor och vill ha snygga skor, så köper de ett par för stora skor – eftersom de inte finns i deras storlek. Oerhört fascinerande och jag är så glad att det finns passande skor till mig på hemmafronten.

Innan lunch så delade vi på oss. Emma och Robin gick iväg åt ett håll och vi på ett annat. Vi har liksom gett upp det här med att äta gemensamma luncher, för med fem starka viljor så kan vi inte enas hahaha. Efter lunchen letade vi oss fram till en bar som jag fått tips om, 300bar. Allt kostar 300 yen, mat som dryck. Baren har fått stora rekommendationer av Tripadvisor, men vi var där inne i högst 10 minuter då det var alldeles för rökigt för vår del, men nu har vi upplevt det.

Därefter lämnade vi Ginza och begav oss ner mot Komatsus huvudkontor. Företaget jag arbetar för säljer Komatsu och som en kul grej hade jag köpt en t-shirt och lovat att jag skulle ta mig till huvudkontoret och ta en bild. Det kändes som om vi gick i timmar, men vi lyckades hitta dit, utan närmare vägbeskrivning. Det är tur att min man har inbyggd GPS i huvudet för hade jag försökt ta mig dit på egen hand så hade jag nog fortfarande hållit på.

Därefter blev det tåg tillbaka till Shinjuku och en välbehövlig kopp iskaffe och mochi. Jag älskar mochi, som är en en söt riskaka fylld med söt bönpasta. Jag vet att det låter räligt i mångas öron, men jäklar vad gott det är.

Här finns mer att läsa om vår Japan-resa

Tokyo 2018 – dag 4 – Nikkō Tōshō-gū, Ōya Stone Museum och Buddha
Tokyo 2018 – dag 3 – Ueno Zoological Gardens
Tokyo 2018 – dag 2 – Långpromenad och Kasukabe Rotaryklubb
Tokyo 2018 – dag 1 – Shinjuku

Tokyo 2018 – dag 4 – Nikkō Tōshō-gū, Ōya Stone Museum och Buddha

Klockan sju på lördag morgon fick jag krama om Rie igen och det var ett kärt återseende. Det är otroligt att det är 2,5 år sedan vi sist sågs. Vi körde norrut mot Nikko och under den 2 timmar långa bilresan  fick vi njuta av ett helt otroligt, vackert japanskt landskap. Efter att mest ha sett höga skyskrapor så var det härligt att komma ut i naturen igen.

Framme i Nikko visade det dig att vi skulle besöka Nikko Toshigo Shrine och jag måste få säga att det är ett av de mest fantastiska platser och byggnader jag någonsin besökt. Detta tempel finns med på UNESCOS världsarvslista och byggdes 1617 under Edo-perioden när Hideada var shōgun . Årliga vår- och höstfestivaler är kända som ”processioner av tusen krigare” och en stor del av skönheten kring byggnaderna är också den rad av höga träd som omfamnar allt, kallad Cedar Avenue of Nikkō.

Hundratals stentrappsteg leder genom den gamla skogen upp till Ieyasu-graven och jag kan lova att det var jobbigt att gå i trapporna. Tack och lov så stod det en dryckesautomat uppe på toppen och det var välbehövligt att släcka törsten. En torii på toppen bär ett kalligrafi, tillskrivet kejsaren Go-Mizunoo. En örn av brons innehåller rester av Tokugawa Ieyasu. Helt otroligt. Utsikten var slående vackert och jag är så tacksam att Rie och hennes man tog med oss hit så vi fick uppleva denna plats.

Med hörlurar i öronen gick vi helt andäktiga från byggnad till byggnad och lyssnade på den engelsktalande guiden och vid dåvarande stall fanns det utskuret tre visa apor – inte se, inte tala och inte höra – en traditionell symbol i kinesisk och japansk kultur.

En rolig detalj var att allt var färdigbyggt, utom en pelare som avsiktligen satts upp och ned. En färdigbyggt byggnad kan reta gudarna men i och med att pelaren sattes upp och ned så visade den att byggnaden inte var färdigbyggd.

På platsen fanns också en vacker fem-vånings pagod, som 1650 donerades av en daimyō, men den brann ned och byggdes om 1818. Varje våning representerar ett element – jord, vatten, eld, vind och aether (tomrum) – i stigande ordning. Inuti pagoden hänger en central shinbashira-pelare från kedjor för att minimera eventuella jordbävningsskador.

Efter att ha fått uppleva historiens vingslag så körde vi mot Omyia där vi, hör och häpna, åt lunch på Poulpe och allt var gluten- och mjölkfritt. Jättegott.

Därefter åkte vi vidare till Oya Stone Museum och det var ännu en mäktig upplevelse.

Ōya Stone är en vulkanisk sten som bara finns i Oya. Stenen är inte bara känd för sin mångsidighet som byggmaterial, den varma konsistensen och dess färg, utan också för att vara helt brandsäker och värmeabsorberande. Ōya kan bara hittas i ett område 4 kilometer (öster och väster) samt 6 kilometer (norr och söder) om staden Ōya, nära Utsunomiya, och det finns reserver på cirka 600 miljoner ton. Den gamla gruvplatsen har nu omvandlats till ett historiskt museum och man arrangerar till och med konserter och bröllop i den fantastiska gruvhallen. Utställningen visar gruvans långa historia sedan 1700-talet och den underjordiska grottan, som täcker 20.000 kvm, är tillräckligt stor för att passa en basebollsplan.

Det var kallt att ge sig ned i underjorden, men vilken känsla att gå omkring där. Gruvan var aktiv mellan 1919 till 1986 och fram till 50-talet karvades allt ut för hand. Här har män slitit och under en period karvade varje man ut tio stenar per dag, baxade upp dem på ryggen, knöt fast stenen med ett rep och bar upp stenen till ytan. En sten vägde omkring 70 kilo. Ofattbart.

Inte långt ifrån museumet finns en helt otrolig stor Buddha av sten – Heiwa Kannon. Den är 27 meter hög, utskuren från berget, och hyllar de som dog under andra världskriget. Den tog 6 år att färdigställa och man blir helt andäktig av åsynen. Och naturligtvis finns det blommande körsbärsträd.

På hemvägen stannade vi till vid ett rastställe och japanska rastställen är helt annorlunda från våra rastställen. Det finns restauranger i överflöd, små roliga butiker och massor av krimskrams.

Väl framme i Tokyo körde vi till en matbutik och där shoppade jag loss en massa ingredienser som jag ska ta med hem. Allting är så billigt, 12 bitars sushi för 40 kronor. Jösses. Och vilka roliga saker de har i sina matbutiker.

Vi har haft en helt fantastisk dag och är så oerhört tacksamma och glada för allt som Rie och Morifumi visat oss. Japan är så vackert, med stora kontraster mellan nytt och gammalt, och det är väl det som gör att vi ständigt återkommer.

Tokyo 2018 – dag 3 – Ueno Zoological Gardens

Vi sover verkligen inte bort dagarna i Tokyo. Oftast vaknar vi redan vid fem, men idag var det sovmorgon till klockan halv åtta. Ljuvligt. Innan vi kom iväg för att handla frukost så började det skaka rätt rejält under fötterna på oss och jordskalv drar verkligen igång illamående hos mig. Jag blir snurrig i skallen av rörelserna och tycker att allting virvlar runt mig. Det sätter sig direkt på mitt balanssinne och jag mår som skit hela dagen och tycker att marken skakar konstant under mig. Rädd har jag aldrig blivit, än så länge, utan jag är mest förundrad över att marken skälver under mig. Senare på kvällen så kollade jag vilken magnitud som skalvet haft och det låg på en 5:a.

Efter frukost på macka och iskaffe gick vi iväg till Shinjuku Station där vi tog den gröna JR-linjen från spår två. Den gröna JR-linjen är den vi linje utnyttjar mest under vår vecka i Japan och den går i en cirkel runt olika stadsdelar som Shibuya och Harajuku. Den här gången skulle vi till Ueno och Ueno Zoo och resan tog drygt 25 minuter

Att åka tåg i Japan är en enorm skillnad jämfört med i Sverige. Trots att det är enormt mycket människor är det väldigt tyst och man ställer upp sig i en rak linje och väntar på att alla klivit ut innan man själv kliver in. Väl inne i tåget så respekterar man att man ska vara tyst och här förekommer inga högljudda samtal. Me like. Just själva respekten gentemot sina medmänniskor är något jag saknar här hemma där allt (i många fall) verkar handla om me, me, me.

Väl framme i Ueno var det bara ett par minuters promenad till parken och det var bara att konstatera att fler än vi var intresserade av att titta på panda. Det var vansinnigt långa köer, men jisses så fort det gick. Efter drygt 15 minuter var vi framme i entrén där man köpte sina biljetter i en automat.

Ueno Zoological Gardens är Japans äldsta djurpark. Den grundandes redan 1882 och har vuxit enormt under åren. Parken är otroligt stor och körsbärsträden fullständigt bågnar av alla blommor som exploderar i alla olika färger. Alla försöker att hitta den mest magiska vinkel under körsbärsträdens grenar och det är så vansinnigt skönt med varma, fläktande temperaturer. Jag förstår varför japanerna älskar sina körsbärsträd. Det är så vackert.

Massor av människor hade tagit sig ut till parken för att fira ”Hanami” (körsbärsblomning), och i samband med det arrangeras en picknickfest för att njuta av körsbärsblomningar. Det var så många som satt under körsbärsträden med sin picknickkorg och vi hade en helt fantastisk dag i Ueno.

Till lunch blev det fantastiska nudlar som smaksatts med kanel och efter att jag käkat upp nästan allt insåg jag att det även fanns bläckfisk i rätten. Som det kan gå, då har jag ätit det också. Vi blev också roade av en komiker/trollkarl och det var roligt. Hela parken sjuder av liv och alla njuter av att bara vara där, körsbärsträden och våren. Matstånd finns det överallt och på ett av ställena kunde man köpa en japansk pannkaka fylld med kål.

Det fanns ett flertal tempel i och kring parken och Toshogu Shrine (東照宮, Tōshōgū) är otroligt vackert. Det är viloplats för Tokugawa Ieyasu, grundare av Tokugawa Shogunate som regerade under 250 år, fram till 1868. Inne i parken finns även en fem våningar hög Pagod (höga, smala hus).

Efter att ha tagit tåget tillbaka till Shinjuku stannade vi till vid det stora varuhuset Lumine Est som är en dröm för alla som gillar att shoppa. 10 våningar med drygt 300 butiker och ur alla butiker dånar det musik så högt att trumhinnorna nästan sprängs. Det är inte många ur personalen som pratar engelska men det går att göra sig förstådd med teckenspråk och mycket vänlighet.

På kvällen bestämde vi oss för att testa en helt ny restaurang så vi slank in på ett mysigt ställe. Allting var på japanska så vi tittade på bilderna och pekade. Jag fick en skål med nudlar och fläskkött och det var sagolikt gott.

Nicklas trodde han fick en skål med nudlar och groddar, men det visade sig att groddarna var små vita fiskar. Om det var gott, mmmmmm, vi kan väl säga som så. Han åt inte upp allt, och Nicklas brukar inte vara kräsen.

Tokyo 2018 – dag 2 – Långpromenad och Kasukabe Rotaryklubb

Torsdag morgon vaknade vi redan klockan fem och det blev dusch och en snabb promenad ut för att handla frukost. Nicklas, Bosse och jag skippar hotellfrukosten då vi alla tre kan dricka kaffe och äta smörgås för den summan ute på ett café. Vi brukar handla frukosten på Doutor och idag tog vi med oss frukosten till Chuo Park där vi satt och åt den under tiden vi såg dagen vakna till liv. Andra morgnar har vi suttit på kvar på caféet och ätit och det verkar vara många som börjar sin dag med en kopp kaffe och en smörgås. Eller varför inte en varm korv.

Det kändes att det skulle bli en varm dag så det var till att leta fram t-shirts och lättare klädsel. Klockan nio tog vi tåget till Shibuya och eftersom vi varit där tidigare så vandrade Bosse, Nicklas och jag iväg på en av våra otaliga långpromenader under tiden Emma och Robin shoppade loss.

Emma berättade för oss att hon sett en film på Youtube (vad gjorde man på den tiden när varken google eller youtube fanns) att man kan gå från Shibuya till Harajuku, så vi bestämde oss för att göra det. Och visst kan man det. Det var bara att följa gatan fram och efter ett par kilometer var vi där.

I Harajuku blev det kaffepaus (iskaffe naturligtvis) och sedan letade vi oss fram till den berömda gatan, Takeshita Street som är en gågata kantad med butiker, caféer och restauranger.

För den som åker tåg till Harajuku ligger den berömda gatan nästan mittemot JR East Harajuku Station. Ljunivån är enormt hög och jag beundrar de som orkar jobba i det oljudet. Det var varmt, nästan 30 grader, men tack vare att det står dryckesautomater överallt med varierat utbud, läsk, vatten, öl, saké, varmt kaffe, kallt kaffe, te osv osv så kan man alltid släcka törsten. Utbudet är enormt och det finns så många drycker att välja mellan. Jag blev helt klart förälskad i Coca-Cola Peach.

Från Harajuku vandrade vi sedan vidare mot Shinjuku och man får uppleva och se så mycket mer när man går runt på smågatorna.

Första gången vi kom till Japan frågade jag Emma om man inte kunde gå mellan de olika delarna och fick då till svar att det gick inte. Det har vi motbevisat idag.

Klockan 12 åt vi lunch och sedan tog vi en timmes välbehövlig vila. Jag slocknade direkt och när jag vaknade var det dags att fixa sig i ordning till kvällen hos Emmas Rotaryklubb. Innan vi satte oss på tåget, gick vi runt i Shinjuku och jag hittade till RobotCafé. Jag hade gärna sett den föreställningen men skulle ha bokat biljetter redan innan vi åkte då vi hade kommit undan med ungefär hälften av vad en biljett skulle kosta på plats, 8000 yen/person.

Vi tog tåget från Shinjuku till Kasukabe och det tar drygt 1,5 timme med ett byte i Omia.

Framme i Kasukabe möttes vi av Mai, som bodde i Kalmar under det år som Emma var i Japan. Jag hade med mig en rejäl goodiebag till henne proppfylld med godis, kakor, kryddor som hon saknade, samt lite annat smått och gott. Det blev en kort promenad bort till Rotaryklubben och kvällen till ära så var de samlade på restaurang då man skulle hålla en ceremoni för att hälsa våren välkommen. Vi fick ta av oss skorna när vi klev in och jag började blir lite smått nervös att vi skulle få sitta på knäna under hela mötet men det visade sig att det fanns bord och stolar. Dock med korta ben men jag tror de tänkte på oss stackars västerlänningar som inte kan sitta på huk längre stunder 🙂

 

Vi bjöds på en nio rätters japansk måltid och det var gott. Stämningen var fantastisk och japanska möten är hur glada och vilda som helst. Glöm allt du hört om stela japaner, det finns inte. De är hur roliga som helst med många glada skratt. Både jag och Emma fick hålla tal och jag passade på att skänka även en goodiebag till rotaryklubben.

 

Det blev hemgång vid halv tio och Emmas före detta värdpappa försökte övertala oss att stanna längre, nästa gång vi kommer till Japan, så han och Bosse kan ta en mc-tur. Så kära vänner, en till trip är planerad, men låt oss först avverka denna först. Vi var tillbaka vid hotellet runt midnatt och somnade tämligen fort.

Tokyo 2018 – dag 1 – Shinjuku

Väntan har varit lång, men den 27 mars åkte vi äntligen på väg till vårt älskade Tokyo igen. Emma för att återse sina gamla klasskamrater, några tidigare värdfamiljer, sin rotaryklubb och jag för att träffa Rie igen. Som jag längtat sedan vi bokade biljetterna i september förra året. Inplanerat var också att träffa amerikanska Tobin som bodde hos oss under en intensiv vecka 2016. Vår resväska var fylld med massor av svenska godsaker och jag tror att bara chokladen vägde 5 kilo.

Många frågar varför vi återvänder till Japan och Tokyo för en tredje gång och den enda förklaringen är att vi älskar detta land, människorna, kulturen och alla sevärdheter. Det finns så mycket att se och göra, och vi har bara skrapat på ytan. Den här gången blir det dock lite extra meck, då äkta hälften äter både glutenfri- och mjölkfri kost men jag hittade den fenomenala sidan Japan Gourmet guide och fick rådet att skippa panerat, nudlar, bröd och öl så är vi safe. Jag har också fått tips om ett glutenfritt bageri/café och dit ska vi försöka ta oss. Jag laddade också ned ett par allergikort som kunde komma till användning så vi slapp oroa oss.

Vi började morgonen med att åka och lämna katten på pensionat och sedan blev det avfärd mot Kastrup. Den här gången skippar vi tåget och kör istället. Vi testar We Park, You Fly och det innebär att vi lämnar in bilen så parkerar de den till oss. Smart. På Kastrup blev det lunch och vi gick på planet strax efter klockan 15.

Vi landade på Narita strax efter klockan 09 morgonen därpå och med den japanska effektivitet som råder så dröjde det inte länge förrän vi stod i ankomsthallen. Liksom tidigare så blev det transport med Airport Limousine Bus som stannar vid Hilton, och sedan är det bara ett par minuter till vårt hotell. Värmen slog emot oss och synen av alla blomstrande körsbärsträd var helt otrolig.

 

Det är ju som sagt tredje Japanresan vi gör och eftersom ingen av oss lyckas somna på planet (jag med min flygrädsla måste ju ha koll på precis allt), så vis av tidigare gånger, så är det bara att kämpa på mot tröttheten och istället köra på dagen ut. Full fart. Då somnar man gott till natten och slipper bli jetlaggad. Det fungerar i alla fall för oss.

Först gick vi iväg till tågstationen och där laddade vi våra tågkort med pengar. Vi hade kvar våra kort sedan förra besöket, så det var bara att ladda dem med en summa. Det går knappt att beskriva känslan när man kommer upp till stationen för det är folk precis överallt. Det myllrar av kostymklädda människor, alla med ett mål i sikte, full fart framåt. Därefter blev det lunch på Noodle Kitchen, som ligger ett par minuter från hotellet och vi gillar maten, servicen och priset. Jag fick en trerättersmeny för 800 yen och det var fantastiskt gott. Flygplansmat är ju ett kapitel för sig själv och bokar man den absolut billigaste flygplansstolen så får man ta det man får, haha.

Efter lunch blev det promenad till Chuo park och vi tog med oss var sin kopp kaffe som vi kunde sitta och njuta av under tiden vi betraktade alla otroligt vackra körsbärsträd.

Jag absolut älskar japanskt iskaffe – som är precis som det låter – kaffe med isbitar. Vet inte hur många gånger jag beställt iskaffe här hemma och blir fullständigt förvirrad när de envisas att blanda mjölk i. Blä.

Tröttheten kom krypande men vi fortsatte vår vandring och kom förbi Tokyo Metropolitan Government Building och det är gratis att ta hissen 202 m upp och njuta av den sagolika panoramautsikten över Tokyo. Öppet även på kvällstid för den som vill se Tokyo på kvällen. Här finns massor av turistprylar att köpa men ett tips är att gå in på 100 yen market som ligger ett stenkast bort.

Därefter blev det till att återvända till hotellet och vi kan väl säga som så, att det tog inte lång tid innan vi somnade.

 

Weekend i Stockholm och icebar by icehotel Stockholm

Tidig söndag eftermiddag damp vi ner hemma igen efter efter en händelserik och snabb weekend i vår vackra huvudstad då vi bland annat hann med icebar by icehotel Stockholm. Tio över sju gick tåget från Lund och vi anlände till ett soligt Stockholm vid halv elvatiden. När vi reser i Sverige  brukar vi bo på Scandic och så även den här gången. Tidigare har vi bott på Bantorget, Sjöfartshotellet, Sergel Plaza och Centralen och den här gången testade vi Scandic No 53 som ligger på Vasagatan, ett par minuters väg från centralen. Smidigt och nära.

Efter att ha checkat in gick vi ut för att äta lunch och vi hamnade på en krog mitt emot hotellet som serverade fish and chips. Jag hoppade dock remouladsås som man stoppat grädde i.

Efter lunchen blev det till att leka turist ett par timmar och jag blev mycket berörd och tårögd när vi passade väggen där man lagt blommor och satt upp lappar efter terrorattacken i Stockholm. Så mycket kärlek fanns nedskrivit på postit-lappar i alla dess färger. Det blev en stunds eftertanke. Sightseeingen avslutades med ett besök på konditori Vetekatten, som ligger bara ett stenkast från hotellet. Gillade att det var tydligt utmärkt vad jag som allergiker kan äta. Tummen upp.

Kvart i fyra hade jag bokat in oss på icebaren i Stockholm och det var helt klart annorlunda. Ett besök kostar 199 kronor för att vistas 45 minuter i -7 grader och i priset ingår en iskall drink och jag tog något som jag tror hette mountain green. Själva lokalen är liten men det var supermysigt. 45 minuter räcker mer än väl och det var skönt att komma ut igen 🙂

Tillbaka på hotellet blev det ett snabbt ombyte innan vi begav oss mot Tele2Arena och kvällens konsert. Det blev en fantastiskt nostalgisk konsert och det är lika bra att passa på att se gubbarna för liksom en själv så blir de inte yngre 🙂


Vi ramlade in på hotellet vid ett och sedan var det bara att sova innan det blev dags för frukost. Helgen varit snabb och intensiv så nu får jag ta denna veckan och vila upp mig på.

Spara

En weekend i kärlekens tecken, en kärlekshyllning

För en vecka sedan åkte vi till Umeå för att fira min fantastiska lillebror som fyllde 50 och vi hade en helt underbar weekend där vi inte bara firade honom – utan även vår familj. Jag är så oerhört tacksam för min familj och för att vi finns och ställer upp för varandra i vått som torrt, så det här är min kärlekshyllning till er.

Vi har haft ett par kämpiga år men vad som än händer så finns vi där och kämpar för varandra. För två år sedan skadade sig min storebror i en allvarlig skärmflygolycka och det var så när att vi förlorade honom. Olle föll 20 meter och jag är så tacksam för den änglavakt som fanns vid hans sida. Vi turades om att besöka honom på sjukhuset och sakta men säkert så återhämtade han sig och idag är han nästan helt återställd. Sommaren därpå fick min mamma en stroke och då samlades vi återigen och stod vid mammas sida tills hon var hemma igen.

Så många tårar, så mycket smärta – men vi gick igenom det tillsammans och idag är vi så tacksamma. Min familj betyder allt. Och ni står mig så nära. Utan er är jag ingenting.

Spara